Vad jag lärde mig om kommunikation från en taxichaufför …

 

Jag utbildar människor i Neuro Lingvistisk Programmering, NLP … en kognitiv beteendevetenskap som väcker både intresse och motstånd. Själva namnet är ju en dribblingsmanöver i världsklass, och det där med “programmering” kan väl inte vara annat än manipulativt och närmast frammana sektvarning?

Ord och språk är ju en intressant företeelse i sig. Hur blöt blir du av ordet “vatten” … med en extra tankeansträning så inser du och jag att orden inte är händelserna de beskriver. Orden kan aldrig rymma den mångfald av sinnesupplevelser som är dess utgångspunkt.

NLP förmedlar modeller kring framgångsrikt beteende och som har sin grund i modellens omedvetna kompetens. På NLP-utbildningar lär vi oss använda tekniker som kännetecknar t.ex. mästerliga kommunikatörer; att matcha kroppsspråk och andningsrytm, ordval, röstvolym, värderingar etc., vi lär oss kalibrera förändringar i personens förändrade sinnestillstånd, vi “avläser” ögonrörelser och använder ord som motsvarar det föredragna sinnessystemet hos den vi pratar med. Allt detta är bra, och det är inget konstigt eftersom det är uttryck för vad som naturligt ändå sker i en kommunikationsslinga mellan sändare och mottagare.

Problemet uppstår om vi tror att vi kan ersätta hjärta och själ med tekniker, att teknikerna kan ersätta det genuina intresset och värmen som följer på att verkligen tycka om andra människor. Människor som når fram till andra har en förmåga att bry sig, de har en vilja att bygga en bro mellan sitt eget och en annans hjärta.

Jag har haft förmånen att få åka runt i vårt avlånga land och hålla utbildningar, och då ingår en del taxiresor till och från flygplatser och konferensanläggningar. Under en av mina “utflykter” hade jag förmånen att få tillbringa nästan en halvtimme med en taxichaufför som ursprungligen var från Marocko. Jag hoppade in i hans taxi och var lite mer stressad än vad som var trevligt för både mig och honom, inte speciellt sugen på att sitta och prata utan ville snabbt komma till stället där jag skulle utbilda.

Inte var han speciellt skicklig i att matcha; han använde definitivt inte sig av mina ord, inte matchade han mitt tempo, min röst och hade vi varit i en kurslokal så hade jag kommenterat detta, men, detta var ju i verkliga livet och här blev jag fullkomligt avväpnad av hans skratt, hans ganska personliga frågor, hans entusiasm. Den potentiellt trista taxiresan blev istället en enda lång skrattbubbla, en resa och utforskande av några av våra livserfarenheter som gav mig nya tankar och insikter från bägge håll. När vi skulle skiljas åt, efter att ha betalat så tackade vi varandra genuint för ett härligt samtal!

Utbildningen jag höll den dagen blev ovanligt lyckad, förmodligen för att taxichauffören Muhammad hade bidragit till att rama in dagen åt mig på ett alldeles speciellt sätt. Hans bestämda uppfattning om att marockaner var världens mest observanta folkslag får mig fortfarande att skratta gott, han hävdade utan omsvepningar att hans pappa var som Sherlock Holmes …

Vad vill jag då säga med detta? Att i mötet med andra människor är äkthet, intention och närvaro så oerhört mycket viktigare än allehanda kommunikationstekniker och att vi ska försöka undvika att bli likt slipade bilhandlare i mötet med andra människor.

Låt hjärtat vara me’!

Med värme,

Niklas Daver

NLP/Neuro-Semantics Trainer och Meta-Coach

Författare till boken “Ditt bästa jag – oftare” och ”Meningsfulla prestationer i grupp – 10 träningsbara ledarfärdigheter”

www.resurscochen.se

Ge inte upp; allt som är värt att göras bra är värt att göras dåligt från början!!

 

 

Någonstans under min livsresa plockade jag upp en inställning om att det var pinsamt att göra bort sig, att inte kunna och skammen i att göra fel. Under speciellt tonårsperioden så utvecklade jag en sällan skådad kreativitet när det gällde att undvika situationer som bar på möjligheten att få mig att hamna i dålig dager. Vilken fascinerande strategi! Och vilket säkert sätt att minimera chansen till utveckling och nya, spännande erfarenheter! Om jag fick välja en strategi för att skapa en begränsad tillvaro så vore det nog just denna …

Idag har jag en annan utgångspunkt. Sedan många år så tror jag inte att det finns några misslyckanden, bara resultat. För att du och jag överhuvudtaget ska lära oss något, förkovra oss, bli bättre så måste vi bli bekväma med tanken att allt som är värt att göras bra är värt att göras dåligt från början. Den fascinerande resan från först omedveten inkompetens, medveten inkompetens, medveten kompetens och slutligen omedveten kompetens kräver att vi gör, agerar och fortsätter att agera, göra om … snubbla och återigen ta sig upp … Alla färdigheter kräver en typ av resultat som gör att vi lär oss och slutligen får det resultat som vi verkligen vill ha.

Jag tillämpade kompetensträning under några år, ett koncept utvecklat tillsammans med några konsultkollegor där deltagarna kunde vara med om ett mentalt träningspass, t.ex. en reflektionsträning om och träning av coaching, hitta sin motivation eller använda bättre strategier. Deltagarna kunde under en trivsam och nätverkande lunch också möjlighet att träna sina mentala färdigheter. Träningspassen bidrog till positiva tillstånd men framförallt gav de möjlighet till träning. Innehållsmässigt var det inga världsnyheter, men vi kunde bidra med något som ofta glöms bort efter en genomgången utbildning. Vi bidrog med möjligheten att träna på färdigheter som ofta ingår i kurser kring personlig utveckling och kommunikation eftersom vi och deltagarna insåg att träning GER färdighet. Dessa träningspass blev väldigt uppskattade eftersom bidrog till en utveckling av färdigheter och en långsiktighet som vanliga kurser ej kan bidra med.

Vi tittar på en Zlatan eller en Sarah Sjöström och tror att det handlar om talang, medfödd begåvning och visst, de har säkert burit på egenskaper som tagit dem till mästerskapets boningar, men den största talangen de har haft är kanske träningsvilligheten. En vilja att under år slipa och förstärka vissa färdigheter.

Återigen, att gå på kurser och föreläsningar eller läsa böcker räcker inte. Det ger alldeles säkert nödvändig inspiration men denna slocknar snart, likt ett tomtebloss. För att införliva och inprägla nya tanke- och beteendemönster kan det krävas lång tids träning. Men, är det inte så att … allt som är värt att göras bra är värt att göras dåligt från början. Är inte inlärningsprocessen fascinerande i sig? Vi människor har fantastiska möjligheter att under rätt former och med tillräcklig tid bemästra det mesta, om vi bara själva vill.

En tidigare elev skrev till mig och beskrev sin rädsla för att misslyckas, att det gjorde att hon hade svårt att sätta upp mål. Misslyckande är ett värdeladdat ord, men inget nytt lärande vore möjligt utan den feedback som ett “misslyckande” innebär. Barnet reser sig igen och försöker på nytt, golfaren gör ett nytt utslag, stå upp-komikern ändrar i sin repertoar.

Gått på kurs eller föreläsning och inget har förändrats? Börja träna på det du lärt dig eftersom allt som är värt att göras bra är värt att göras dåligt från början! Du har massor av nya erfarenheter och lärdomar framför dig! Varför inte “låna” Thomas Edisons inställning när han på frågan om hur det kändes att ha misslyckats 10.000 gånger med att skapa glödlampan svarade, “Jag ser det inte som misslyckanden. Nu känner jag 10.000 sätt på vilket man INTE gör en glödlampa …”.

Oavsett vad du vill bli bättre på; träna, träna och åter träna! Du blir duktigare, du blir skickligare och det som du gjorde ”dåligt” från början är nu lätt och roligt att göra!

 

Med värme,

Niklas Daver

Certifierad NLP/Neuro-Semantics Trainer och Meta-Coach

Författare till boken “Ditt bästa jag – oftare” samt ”Meningsfulla prestationer i grupp – 10 träningsbara ledarfärdigheter”.

www.resurscoachen.se

 

Du är alltid bara ett steg från utveckling och förändring ….

 

 

 

 

 

 

 

Jag har precis skrivit en bok ihop med Helene Johnson Nordgren, ”Meningsfulla prestationer i grupp – 10 träningsbara ledarfärdigheter” och det som utgör den centrala tanken för detta blogg-inlägg kommer från henne. Hon har uttryckt det i många år, nästan som ett mantra, att ”du är alltid ett steg från utveckling och förändring”.

Deepak Chopra pratar om “the gap”, utrymmet mellan tänkaren och det tänkta … Vem är jag om jag inte är mina tankar? Jag kan ju tänka en tanke, och sen börja tänka något om tanken, och sen tänka en tanke om tanken på tanken och så kan det ju fortsätta att loopa i din och min inre värld. Vi människor har, till skillnad från djuren, en förmåga att självreflektera. Djur och små barn kan känna igen, men de saknar förmågan till en typ av tänkande som reflekterar tillbaka på en tidigare tanke. De lever i en stimulus-respons-situation, kanske bäst illustrerad av det lilla barnets oförställda glädje när du som förälder gömmer dig bakom en vägg eller möbel och tittar fram och säger “titt-ut”. Varje gång du gör det skrattar barnet av förtjusning, eftersom förmågan att dra längre slutsatser saknas. När du är borta ur deras fokus är du verkligen borta, och därför reagerar barnet med förvåning och förtjusning!

Ju äldre du blir så börjar du utveckla förmågan att tänka i flera steg, eller i flera nivåer. Kanske är du med om något trevligt, och den inre “speakerrösten” börjar kommentera och utvärdera händelsen. Detta kan ske på flera nivåer, och tillståndet förstärks och befästes på detta sätt. För varje ny nivå innebär det en ny, styrande referensram. Den initiala glädjen blir till entusiastisk glädje som blir till översvallande entusiastisk glädje och som sen kanske får en övergripande känsla av tacksamhet över att kunna känna en sådan översvallande entusiastisk glädje. Naturligtvis kan det samma ske åt det andra hållet, dvs. att en händelse får en negativ kedjereaktion. Besvikelsen blir till arg besvikelse som sen blir till förtvivlat arg besvikelse.

Hjärnan tänker nivåindelat, skulle man kunna säga. Vi har tillstånd om tillstånd, tankar om tankar, känslor om känslor, och den övergripande nivån utgör den styrande ramen. De “underliggande” tillstånden färgas av den översta nivån. Du kan säkert känna skillnaden mellan stillsam ilska kontra okontrollerad ilska, alternativt lugn glädje kontra entusiastisk glädje.

Någon eller något (t.ex. den kultur vi växt upp i) sätter alltid referensramarna och den som gör det styr alltid “spelet”. Exempel: Pappan som vill prata allvar med sin son. “Kom här nu min son, så ska vi ha ett allvarligt samtal …”. Genom att uttrycka det så har pappan satt en annan ram än om han sagt: “Låt oss ha ett utforskande samtal, du och jag”.

För, det är svårt att fly från ett fängelse man inte vet att man sitter i, oavsett om den ram du ser saker och ting ur är din egen eller om den är satt av någon annan.

Eftersom du och jag har förmågan att alltid ta detta kliv tillbaka i våra tankar, så kan du alltid kliva ur den känsla, tanke eller tillstånd du just nu befinner dig i och fråga dig själv … ”och vad kan jag tänka om det …?” Har du råkat ut för något som gjort dig besviken skulle du kunna, tankemässigt, ta klivet tillbaka och fråga dig vad du kan tänka om din besvikelse. Är den realistisk, är den lämplig eller olämplig, kanske absurd? Genom att oftare ta klivet tillbaka så har du nyckeln som kan befria dig ur dina mentala fängelser. När du kliver ett steg tillbaka lämnar du den referensram som du betraktar situationen eller händelsen utifrån, och genom att du gör det så kan du få helt nya valmöjligheter. Saker är inte alltid vad de verkar vara, de är bara vad du för stunden tror om dem, du kan ta ett steg tillbaka och fråga dig; ”Vad mer kan det här betyda?”, ”Vad skulle kunna vara ett annat sätt att tänka kring det jag varit med om?”

Med värme,

Niklas Daver

Certifierad NLP/Neuro-Semantics Trainer, Meta-Coach

Författare till boken ”Ditt bästa jag – oftare” och ”Meningsfulla prestationer i grupp – 10 träningsbara ledarfärdigheter”, den senare ihop med Helene Johnson Nordgren.

www.resurscoachen.se

Att se på dig själv med helt nya ögon!

 

 

Utanför ett tidigare boende så passerade jag dagligen en magnifik ek, en mäktig, fullvuxen ek som sträckte ut sina grenar och sitt lövverk med både självklarhet, pondus och skönhet. Det förbryllar mig att ett litet ekollon innehåller källan och intelligensen som ger sådan spräng- och livskraft och som sen mynnar ut i ett majestätiskt träd. Hur går detta till, hur kan något så litet och ofullständigt växa ut till en sådan fullkomlighet? Livet rymmer ett sådant djup, en ogreppbar och bakomliggande intelligens rör sig bortom ord och naturligtvis enskilda individers förmåga att förstå. Hur fångar och mäter man det oändliga, det osynliga och det samverkande system som hela livsprocessen utgör?

Jag börjar tänka på oss mänskliga varelser och tanken som började med ekens väg från frö till fullkomlighet tar samma luftsprång denna gång. Vad gör att vi ofta har lättare att se fullkomligheten i den vackra eken, den vackert målade himlen eller den imponerande utsikten uppe från en bergstopp? Vad hindrar oss från att se det vackra i varje mänskligt uttryck? Är det så att den unikt mänskliga friheten att kunna välja och att agera friare i förhållande till inbyggda instinkter gör att vi uppfattar oss människor som mindre fullkomliga, att vi sällan lever upp till vår potentiella storhet? Kanske är det så att vi inser att vi gör mindre fullkomliga val och att det hindrar oss från att uppleva all vår storhet och skönhet?

Varje människa är en symbios av 23 genetiska gåvor från sin mor, 23 från sin far. Dessa gåvor, kromosomer, bär på de genetiska arv som tar oss från resan mellan frö till fullvuxen, från fullvuxen till upplösning. Dessa gener gör dig till något fullkomligt unikt; ingen har sedan tidernas begynnelse burit på just den sammansättning arvsmassa som du utgör. Arvsmassan ger oss tillsammans med miljö och omgivning de yttre ramarna för att ge vår inneboende mänsklighet fullt uttryck. Olikt andra varelser bär du sen på den inre friheten, valfriheten, att omvandla himmel till helvete, helvete till himmel, att förbanna eller acceptera, att resignera eller kämpa.

Vad du gör med det fullkomliga uttryck du själv utgör är inget annat än livets uppmaning om att du betraktar dig som lika värdig benämningen “perfekt” eller “majestätisk” eller “magisk” som den vackraste av föremål ute i naturen.

En viktig aspekt av din egen uppfattning om dig själv symboliseras av ordet “självaktning”. Du är inte bara en presterande varelse och kan inte bara bedömas utifrån görande och prestationer – och som ofta jämförs med andras. Att ha självförtroende är att koppla uppfattningen om ditt eget jag till vad du klarar av i vissa sammanhang. Du kan ha självförtroendet som kock, föreläsare, lärare, att leda grupper, eller vad det nu kan vara. Den kan inte utgöra den fulla grunden för självuppfattningen, för du är så mycket, mycket mer än vad du presterar. Läkaren kan göra saker som du inte kan göra, fotbollsproffset kan göra saker som du inte kan göra och skådespelaren likaså. Men du kan sätta ihop långa listor på saker som du kan göra och som de kanske inte kan. Självförtroende eller brist därpå är en farlig kvicksand när det gäller att finna ro och inre trygghet längst inne i sig själv.

Självförtroendet behöver kompletteras med självacceptens för att balansera upp det självförtroende vi upplever att vi har eller inte har. Självacceptens är att kunna utgå från en referensram om att även om du är ett uttryck för en livsform som är lika perfekt och vacker som en storståtlig ek, så kan du i din mänskliga frihet göra val som du är mer eller mindre nöjd med. Du kan lära mig att acceptera dina egna ”skuggsidor”, upplevda svagheter eller tillkortakommanden eller rent av några av de spelkort livet delat ut till dig. Hade eken mänskliga förmågor så är det svårt att se den beklaga sig över att en av grenarna är mindre iögonfallande än de andra, eller att det finns andra ekar som är högre eller har kraftigare stam. Den är den ek den är, no more, no less.

Självaktningen är något mer än självförtroende och självacceptens. Självaktningen kommer sig av att faktiskt kunna se dig själv som en del av livets oförklarliga magi. Att kanske utgå från tanken att “jag är resultatet av något som det fanns en chans på hundra miljarder att det skulle ske”. Du fick möjligheten och du lyckades där en enorm mängd medtävlare inte lyckades. Livet gav dig chansen, livet gav dig möjligheten att vara en viktig del i dess längtan efter sig självt. Kan inte detta leda till en förundran över livet som sådant och dig själv som en lika magisk beståndsdel av det som vilken annan livsform eller livsuttryck som du kan förundras över? Att känna aktning över alla de unika förmågor, talanger, preferenser som just du utgör?

Jag tror att en bra balans mellan självaktning, självacceptens och självförtroende kan ge den inre trygghet som gör att du kan vara mer av dig själv oftare. När du har den balansen finns inte behovet av att jämföra sig med andra eller vilja vara något annat än den man är. Brister det i balansen infinner sig skrytet, viljan till dominans eller kontroll. Du är bra som du är, punkt slut … och för mig ett lika vackert uttryck som den grannaste, den mest storståtliga av skogens alla ekar.

Med värme,

Niklas Daver

NLP/NeuroSemantics Trainer & Meta-Coach

www.resurscoachen.se

Författare till boken “Ditt bästa jag – oftare” och ”Meningsfulla prestationer i grupp – 10 träningsbara ledarfärdigheter

 

Vad kan vi lära av mannen som inspirerade till konceptet ”Bucket List”?

 

 

I min bok, “Ditt bästa jag – oftare” så skriver jag om John Goddard, världsmästaren i att sätta mål. Han levde mellan1924 och 2013. När han var i 13-14-årsåldern fick hans pappa besök av en gammal bekant. Pappan och hans gamle vän satt och samspråkade under kvällen och vid ett tillfälle går John förbi och råkar höra pappas bekant säga; “Jag önskar jag vore i din sons ålder igen. Jag hade så många drömmar och önskningar och nu känns det försent att göra någonting åt dem”.

Innan John gick och lade sig för att sova gjorde han något som kom att förändra hans liv i grunden. Det var nämligen något i pappans väns ord som hade påverkat honom. Inom sig kände John att han inte ville bli lika bitter eller ångerfull längre fram i livet. Nu kände han plötsligt att det var upp till honom själv att göra något speciellt av sitt liv!

Det John gjorde som förändrade hela hans liv var att han plockade fram en anteckningsbok. På första sidan, som rubrik, skrev han “Min livslista”. Eftersom han hade en lärarinna som från allra första början hade stöttat John i att läsa böcker, hade han tidigt börjat läsa om de stora upptäcktsresenärerna; Amundsen, Stanley, Nansen m.fl. Kanske var det just detta som färgade det första han skrev upp, som nummer ett på listan.

Överst på listan skrev han därför “Utforska Nilen, från källa till mynning”. När John skrev ner detta hade ingen gjort detta, tanken på detta lockade honom mer än något annat. Därefter skrev han bl.a. saker som “resa längs Amazonas”, “göra om Marco Polos resa till Kina”, “besöka Nord- och Sydpolen”, “bestiga Mount Everest”, “bestiga Kilimanjaro”, “bestiga Mont Blanc”, “ta flygplanscertifikat”, “åka i en ubåt”, “fridyka”, “göra 200 armhävningar”, “lära sig spanska, franska och arabiska”, “läsa Shakespears samlade verk”, “besöka Galapagosöarna”, “gifta sig och få fyra barn (!)” … innan han gick och lade sig så hade han skrivit ner 127 saker som han ville uppnå innan han låg i kistan med en lilja i handen! Han kartlagde allt han ville hinna göra innan han dog, grundligt!

När han gick bort 2013 hade han uppnått 113 av dessa målsättningar plus 400 andra som han kompletterade sin ursprungslista med!! Wow, säger somliga, vilken stress säger andra. “Jag skulle också göra sånt om jag hade en massa pengar” som flera tonåringar har uttryckt till mig när jag föreläst om detta. Ni läsare förstår säkert att John Goddard inte hade en massa pengar, däremot hade han en passion för livet och en romantisk syn på tillvaron. Att som deltagare i äventyret livet sätta sig på förarplats och fundera på vad man vill ha ut av livet, är inte det ett spännande första steg? John Goddard hade inga sponsorer, inga välgörare, men han hade tron på sig själv och sin förmåga att pensla sin livstavla med egna och unika penseldrag!

Naturligtvis handlar inte livet om mer än att uppnå det spektakulära, många vardagsbestyr och vardagsrutiner ger oss också mening och sammanhang och inte minst umgänge med nära och kära. Men, något vi skulle kunna lära oss av John Goddard är att ta några av våra drömmar på allvar och att detta kanske är en strategi som håller oss ”unga” och vitala under vår livsresa. Det viktigaste med målsättningar är säkert sällan målen i sig, däremot vad de frambringar inom oss under vår strävan mot att uppnå dem. Många av våra egenskaper utvecklas och växer som resultat av att vi tar på oss självvalda utmaningar och bidrar starkt till vår personliga utveckling. Förmodligen är lusten att uppnå nya saker och att ta sig an egna projekt än viktigare ju äldre vi blir. Hela vår organism väcks till liv när vi känner framtidstro och motivation att uppnå nya saker.

Vad skulle kunna hamna på din livslista, om du valde att avsätta en stund till detta? Vilka stora som små äventyr, upplevelser vill du hinna med innan du befinner dig vid livets ändstation? Du och jag har i snitt 30 000 dagar på oss att fylla vår livsväv med olika färger, olika avtryck, olika erfarenheter. Vad vill du hinna med innan du är klar med din resa genom livet? Kanske kan du först på egen hand och sen i samspel med en eventuell partner fortsätta att fylla på din livslista med allehanda spännande, lärorika och kraftfulla upplevelser? De lär ju inte uppstå av sig självt, inte bara ske “hux flux”. När du sätter dig på förarplats och bestämmer färdriktningen så kan de mest magiska drömmar och önskningar börja ta form, börja bli verklighet men kanske de lättast blir tillverklighet genom att ta ”små steg för små fötter”. Genom att börja i det lilla kan det ju faktiskt kännas som att självförtroendet stiger och att du får ett ”momentum” i din strävan att uppnå ditt mål

Längre fram, därinne i framtiden, så kanske du och jag möts. Det skulle fylla mitt hjärta och min själ med den mest sällsamma glädje om jag fick lyssna på de drömmar du gjorde verklighet av medan jag berättar om några av mina egna. Då kan vi bägge två med all sannolikhet känna oss nöjda med vår livsresa. Jag ser fram mot den dagen, jag ser fram mot att få applådera dig, du duktiga och levande människa!

 

Med värme,

Niklas Daver

NLP & Neuro-Semantics Trainer

Meta-Coach

Författare till boken “Ditt bästa jag – oftare” och ”Meningsfulla prestationer – 10 träningsbara ledarfärdigheter”, den senare ihop med Helene Johnson Nordgren